Mitt största felsteg

Jag blir erbjuden en lägenhet. I ett område nära stan och nära mitt jobb. Jag blir jättelycklig, en fin 2:a med balkong.

Av någon outgrundlig anledning ber jag HONOM flytta ihop med mig. Många undrar säkert hur jag kunde vara så dum. Det undrar jag också såhär i efterhand, men då var jag jättekär och ville leva mitt liv med honom trots slagen. Jag trodde att slagen skulle sluta. Han lovade mig att de skulle sluta om vi flyttade ihop och jag trodde honom. När jag skriver detta nu får jag rysningar genom hela kroppen. Hur kunde jag tro på detta? Efter allt jag gått igenom, det här är nog det svåraste att skriva om. Mina tårar trillar. Vilket felsteg jag gjorde. Vilken taskig bedömning jag gjorde.

Dagen kommer då vi flyttar in, i och med hans föräldrars skilsmässa får vi massor av möbler och behöver inte köpa någonting i stort sett. Vi är lyckliga. Jag är lycklig - just då! Vi planerar vår inflyttnigsfest och jag oroar mig för bråk. Det går smärtfritt, inga bråk eller slag den kvällen. Jag tänker, det har nog slutat, han har skärpt sig. Jag kommer inte ihåg hur lång tid det gick men det var inte länge men så börjar det igen.

Jag har ett nytt jobb och kommer inte hem förrän vid 17 tiden på kvällen, han är fortfarande arbetslös och dricker mycket. För att ha råd köper han folköl. Det går nästan en platta varje dag. Som jag betalar för det mesta, han har ju inga pengar. När jag kommer hem från jobbet sitter han angtingen i "min" lägenhet med sina polare och festar och är full eller så är han inte hemma. Det bästa är när dom är där, för då slår han inte i alla fall. Även om tonen är rå och han kallar mig för kärringjävel eller hora. Jag får laga mat åt dom i stort sett varje kväll. När dom går får jag en utskällning utan dess like. "Du kan inte laga mat din subba", "du har inga pengar din hora", "du kan inte städa din jävel" osv. Sen kommer slagen och påtvingad sex. En gång band han fast mig naken och fotade mig. En av dessa bilder satte han sen in i en tidning när jag gjorde slut.
En annan gång när han kom stormande in i köket och klagade var han så hotfull att jag kastade hela stekpannan med köttfärssås mot honom och sprang iväg ut. Sen vågade jag inte komma hem. Jag var livrädd. Men den gången när jag väl kom hem gjorde han ingenting. Det gick inte att förstå sig på honom. När jag var snäll fick jag stryk men när jag var elak klarade jag mig.

Ytterligare en annan gång när jag kom hem från jobbet på lunchen, låg han i vår sen med en annan tjej. Jag blev tokig och kastade ner hennes kläder från balkongen sen fick hon ta sig igenom trapphuset naken. Det sket jag i. Det var henne jag var arg på från början inte HONOM. Den här gången var han verkligen ledsen, han bad om ursäkt och bad mig förlåta honom. Det gjorde jag. Varför gick jag inte då? Men han var så otroligt ödmjuk och ledsen och det kändes verkligen som om han menade det han sa.

Så här fortsatte det vecka ut och vecka in...

Studenten

Studenten närmade sig och vi festade varje kväll med klassen, jag sov hos mina föräldrar varje kväll för att slippa bråk och smällar. Ibland dök han upp på våra fester men jag klarade mig rätt bra dom veckorna innan. Bästa tiden i mitt liv fram till dess - alltså dessa 2 veckor. Det var 2 veckor utan en enda smäll även orden haglade mellan varven.

På min student dyker han plötsligt upp klädd i trasiga jeans, munkjacka, keps och en kasse öl. Inga blommor eller presenter, han vill inte följa med hem för att fira efteråt, utan han sätter sig på parkbänken med polarna och dricker öl i stället några meter från där vi springer ut. Jag skäms otroligt mycket. När mamma och pappa vill ta kort på mig och en klasskompis som följt mig från 1;an till 9;an och sen hela gymnasiet stirrar han bara och går. Klasskmpisen är en kille.

Jag ruskade av mig allt rätt fort även om det såklart svider att just min pojkvän inte är med och firar och välje ölen i stället. Natten blir lång och jag skrattar mycket, somnar hemma hos mina föräldrar även den natten.

Nu har jag hela sommaren framför mig, jag har fått sommarjobb på Posten och trivs jättebra, han är däremot utan jobb och dricker allt mer. Hans mamma bor nära mitt jobb så jag sover mest där i och med att det är tidiga mornar. Det funkar inte speciellt bra då han festar varje kväll och kommer hem full vid 2-tiden, jag ska upp kl. 6. När jag sen kommer hem vid 16-tiden sitter han i parken och dricker öl. Jag börjar umgås mer och mer med en av mina klasskompisar, jag mår rätt bra och börjar tro på en förändring. Jag känner att livet är på väg tillbaka.

PANG säger det en kväll när jag ligger och sover, då har han sett mig på Mc Donald´s tillsammans med ett gäng, vi var säkert 9 st blandade killar och tjejer. Jag vaknar av smällen och förstår ingenting, sen börjar utfrågningarna igen och helvetet är tillbaka. Men jag fick i alla fall någon vecka utan smällar och slag.

Festivaler

Varje sommar åkte min kille på olika musikfestivaler, det kunde vara Hedemora, Roskilde m fl. Han åkte med sina 2 bästa kompisar, han som bl a stöttade mig efter första slaget. Jag fick aldrig följa med. En kväll när han satt och planerade en av resorna med sina vänner gick jag förbi, jag var ute och gick och hans vän bodde nära mina föräldrar. Jag knackade på och ville bara säga hej.

Hans kompis öppnade och frågade om jag ville komma in. När HAN hörde att det var jag blev han rasande och tog tag i mig och skrek;
-Vad fan gör du här?, säger han
-Jag ville bara säga hej, säger jag
-Men jag har ju planering med killarna, säger han
-Det gör inget, säger hans ena kompis
-Det är helt ok, säger den andra
-Nej det är för fan inte ok, säger HAN
-Ok, säger jag och börjar gå

När jag väl är ute springer han ikapp mig, drar ner mig på marken och håller för min mun. Det har blivit det han gör oftast. Han vet att jag får panik när han gör så(det får jag fortfarande, har svårt när jag blir nästäppt och inte kan andas ordentligt). Sen försöker han få av mig byxorna. Jag tänker att nu har det gått långt om han ska våldta mig utomhus, tänk om någon kommer. Det är mitt i ett radhusområde i lekparken. Även om det är mörkt ute så kan ju någon se. Jag sparkar och försöker skrika, men han är starkare än jag. Efter en stund hör jag hur hans vänner börjar ropa. Han släpper mig och går tillbaka till dom. Än idag är jag glad över att dom kom just då. Dom hann inte uppfatta vad som hände, men dom räddade mig från att bli våldtagen "på riktigt". Flera gånger genom åren "räddade" dom mig. Aldrig så att han förstod att det var avsiktligt, men jag kände det som om dom misstänkte ungefär vad som försegick och därför dök upp då och då. Senare när vi flyttade ihop kunde dom komma oanmäld flera ggr i veckan. Ibland tror jag att jag lever tack vare dom.

Till saken hör att hans vänners flickvänner var med på festivalerna, jag fick aldrig frågan. Senare fick jag veta att han var otrogen varje gång...

Sista året på gymnasiet

Det var sista året på gymnasiet och mina betyg fortsatte att rasa, jag hade gått ut 9;an med 3,9 och låg nu under 3,0... hade 1;a i tyska och hade haft 4;a i 9;an. Det säger ju en del. Jag skyller absolut inte det på honom men jag la ner all min energi där tyvärr.

Som sistaårs elev avlöser festerna varandra och vi hade en otroligt bra klass. Sammanhållningen var super. Vi hade alltså många klassfester. Jag och min tjejkompis umgicks mycket med 2 andra killar i klassen vilket såklart inte var poppis hos min kille. Utfrågningarna fortsatte och till slut ville han vara med på varenda klassfest. Han smörade in sig hos killarna i min klass och dom bjöd till slut med honom på allt från grillkvällar till övernattningar i sommartugor. Jag kände att jag aldrig kunde andas ut. Några av våra fester krockade med hans egna klassfester, han gick också sista året. Han är ju ett år yngre men han gick en 2årig linje. Jag och en kille som vi kan kalla Kalle (en av de 2) började bli smått förälskade. Vi höll varandra i handen och gick ofta undan och pratade. Till slut blev vi kära, men vi vågade inte göra något och jag vågade inte göra slut heller. På något sätt kände väl HAN på sig vad som höll på att hända så en kväll klättrade HAN upp för Kalles brandstege och sa att han skulle ge fan i mig.

Dagen efter i skolan sa Kalle att han fått besök av HONOM och att jag borde göra slut oavsett om jag valde honom eller inte. Att HAN hade varit aggresiv och elak och att det varit obehagligt. Jag blev jättearg och ledsen. Jag var tokkär i Kalle men vågade inte göra någonting. Den kvällen gick jag och Kalle över torget i stan och bara pratade. HAN kom gående efter oss... sprang ikapp oss och bad Kalle dra för han ville prata med mig i fred. Tänk att Kalle gick... HAN drog in mig i en gränd, tryckte upp mig mot väggen och försökte strypa mig. Jag trodde att han skulle döda mig. Jag trodde att "nu dör jag, är det så här det känns?", sen knäade han mig mellan benen. Det gjorde fruktansvärt ont. Han släppte taget om halsen, jag sjönk ihop på marken, bredvid mig låg hans förlovningsring, jag plockade upp den. Han gick.

Jag vet inte hur länge jag satt där, men till slut tog jag bussen hem till Kalle. Han tyckte vi skulle anmäla det hela. Jag vågade inte, men jag fick sova kvar hos honom den natten. Vi låg bara tysta och höll om varandra. Jag var så ledsen och rädd. På morgonen sa Kalle att om jag inte vill anmäla detta och lämna HONOM så kunde han inte finnas där för mig längre, så jag gick... Hur jäkla dum får man vara egentligen.

Vart gick jag då?
Jo hem till honom.
JAG sa förlåt.
Varför sa jag förlåt?
Jag hade ju inte gjort något egentligen.
Jag fick krypa och be om ursäkt, han ville ha sexuella tjänster för att kunna tänka på om han ville ha tillbaka mig, och jag ställde såklart upp. Efter några timmars krypande säger han, ja vi kan väl försöka igen då.

Såhär var det fram och tillbaka hela tiden. Han slog mig, kastade ringen och drog, jag kom krypande tillbaka och sa förlåt. Han sa förlåt 1 gång under dessa år och det var efter första slaget.

Samma dag hade vi simning i skolan och när jag skulle gå upp på stegen och min bästis var bakom mig såg hon mina blåmärken på insidan av låren som kommit av att jag blivit knäad. Hon frågade bara "är det HAN som gjort detta?" När jag svarade ja sa hon bara att jag fick välja mellan honom och henne. Jag valde honom. Vi har aldrig blivit vänner igen... det kan fortfarande göra ont.

Om ni känner någon som blir utsatt för detta, ställ inga krav, be inte personen välja. Den personen är så svag att man tar fel beslut hela tiden.
Säg i stället;
-Vad kan jag göra för dig?
-Hur ska vi göra så du kan lämna honom?
-Kan vi berätta för någon?
-Det är skitjobbigt för mig att se dig såhär, men jag finns här!
-Ring mig nästa gång han slår.
På så sätt har du dokumentation för vad som händer om hon någon gång vill anmäla, men det kommer förmodligen inte att ske.
Jag hade önskat att min vän och Kalle hade släpat hem mig till mina föräldrar, berättat vad som hänt och därmed hade jag blivit tvungen att berätta. Jag hade mått dåligt och jag skulle ha skämts. Men jag hade kommit därifrån betydligt tidigare.

Kalle och jag sågs ju varje dag i och med att vi gick i samma klass. Våra blickar möttes ofta och vi pratade ibland, han frågade hur jag mådde men det var inte desamma längre. Jag hade alltså förlorat både Kalle och min allra bästa vän. Kvar fanns bara HAN.

Den hösten

Den hösten fortlöpte med bråk, slag och försoning. Tiden gick långsamt framåt och jag gick på gymnasiet. Hans föräldrar skilde sig och jag bodde ofta hemma hos honom. Dels för att där bodde han bara med sin mamma som jag verkligen gillade, hon var mitt enda vuxna stöd i detta. Hos mina föräldrar var det bara ett spel, där var han ofta trevlig, vilket i och för sig var skönt. Från honom var det även närmare till skolan.

Jag åkte ofta hem till honom och gjorde mina läxor, satt i hans rum och väntade på att han skulle komma från träningarna. Pratade med hans mamma eller lillasyster som ibland hälsade på. Han kom hem senare och senare på kvällarna - ofta hade han druckit. Till slut visade det sig att han inte spelade hockey längre, utan att han drack efter skolan och spelade poker med sina polare. Han var ofta aggresiv när han kom hem. Ofta jättearg av någon anledning. Han kunde bli arg för att jag sov när han kom, för att jag var där, för att jag inte varit där hela kvällen, för att jag träffat fel kompisar, för att jag tränat, för att jag jobbat, för att jag pratat med en killkompis på bussen som åkte samma buss. Ja precis vad som helst. Frågorna kom som en kulspruta varje kväll och hur jag än svarade så blev det fel svar. Jag var alltid rädd för hans frågor och vilket humör han skulle vara på.

En gång blev han så arg att han kastade en stereo på mig när jag låg i sängen. Då kom hans mamma in och tog med mig till hennes rum. Vi drog tillsammans hennes dubbelsäng framför dörren så han inte kom åt mig. Hon höll om mig och tröstade mig och sa; "du måste göra slut med honom nu, han är precis som sin far".

Veckorna gick och jag och min svärmor höll ihop jämt, så när han kom hem skyddade hon mig så bra hon kunde. Men tyvärr lyckades det inte alltid och hon började själv dricka allt mer. Hon kom ofta hem full med någon obekant man i släptåg och då blev det värre för mig.

En av dessa gånger var första gången han tvingade mig att ha sex med honom fast jag inte ville. Med ena handen höll han för min mun och med den andra mina armar, jag grät och bad han sluta. Men det gjorde han inte. Det blev så konstigt för mig för man kan väl inte våldta sin flickvän? Eller kan man det? Nu vet jag att visst kan man det.

Vill inte den ena är det våldtäkt.

För att slippa detta började jag tillfredställa honom så fort han kom hem i stället. Jag blev en mästare på detta och i början njöt han och jag slapp ha honom i mig. Sen en dag säger han; "Varför har du börjat med detta? Är du en jävla hora eller? Vem har du lärt det dig här av? Har du någon annan? Nej förresten det kan du inte ha du som är så jävla äcklig." Orden bara sprutade ur honom sen våldtog han mig igen, igen och igen medans jag bad honom sluta och tårarna trillade. I rummet bredvid låg hans mamma helt ovetande om vad som försegick på andra sidan väggen.

Han kommer tillbaka

Natten efter förlovningsfesten sover jag ingenting. Är rädd att bli lämnad. Min bror är jättearg, han tycker jag ska göra slut, mina vänner säger samma sak och även hans vänner. Natten går och det blir morgon, jag och min bror städar hela huset. HAN finns inte där såklart och hjälper inte heller till. Hela tiden tittar jag på våra presenter och gråter. Hur kunde det bli såhär? Varför gjorde han såhär? Varför stack han? Varför har han inte ringt eller kommit tillbaka?

Min bror vill berätta för våra föräldrar. Jag får PANIK. Det får han absolut INTE göra!!! ADRIG I LIVET! Då förlorar jag ju HONOM för alltid. Jag älskar ju HONOM. Jag mutar min bror med 1000 kr så att han skall hålla tyst. Det gör att jag kan köpa mig lite tid.

Senare på eftermiddagen dyker HAN upp. Han är ledsen och ber om ursäkt. Det är första gången han gör det och sista, hädanefter är det jag som kommer att krypa efter hans slag. Jag förlåter honom direkt. Verkligen smart. Men jag var så otroligt kär och rädd att förlora honom. Han hade ju verkligen jobbat hårt med att bryta ned mig innan första slaget kom. Så när det kom trodde jag inte att jag var värd något annat än honom. Och han var ju en av de coolaste och snyggaste i min stad. Han spelade hockey och var lovande. Detta låter jättekonstigt i mina öron idag. Men då var det totalt tvärtom och det enda jag kunde gå på. Vi pussas och kramas och har senare sex. Tänk att jag gav min oskuld till honom, på ett golv i rummet intill min bästa kompis rum. Där blev hon av med oskulden samma natt. Detta var 1 år tidigare, innan helvetet bröt ut.

Vi träffades som sagt 1 år tidigare på fritidsgården. Jag föll direkt och han också, vi blev snabbt ett par. Vi träffades varje kväll och när han hade träningar och matcher satt jag och tittade. Jag gick i 1;an på gymnasiet och mina betyg rasade. Jag som hade varit så bra i grundskolan, nu bara började allt falla. Jag la all min tid på HONOM. Han sa fort att han älskade mig, det var första gången någon kille sagt det till mig, och nu sa HAN det. Han som var så cool och snygg. Att han valde mig... det var stort. HAN älskar mig!!! Jag var så lycklig. Tiden gick, sen började nedbrytningen.

Jag var ofta på fritidsgården med mina vänner, men jag fick allt fler frågor när jag kom därifrån.
-Vem har du pratat med?
-Vem har du dansat med?
-Vilka var där?
När jag svarade att jag inte dansat med någon sa han;
-Det är ju för att du är så ful och ingen annan än jag vill ha dig. Var glad för det du! För om du inte har mig har du ingen.

Det var så det började, att han fick mig att tro att ingen annan än han ville ha mig. Och just då var jag nöjd med det. Månaderna gick och tillslut frågade han om vi skulle förlova oss... jag var världens lyckligaste och sa JA. HAN ville i alla fall ha mig. Det räckte för mig. HAN älskade mig - sa han i alla fall. Jag trodde honom.

Lyckan rasar

Hemkommen från Göteborg lyckliga och glada upptäcker min svärmor att vi förlovat oss. Det blir firande direkt. Hon är jätteglad för vår skull. Hemma hos mina föräldrar är det inte lika muntert men de kan inte annat än att acceptera det faktum att deras dotter förlovat sig 17 år gammal med en kille de inte gillar.
Min mamma och min svärmor tycker att vi skall ha en förlovningsfest för våra vänner, mamma och pappa lånar ut sitt hus och vi har fest en kväll några veckor senare. Inga föräldrar närvarade då vi önskade FF. Jävligt dumt kan man tycka såhär i efterhand.
Festen börjar och våra vänner anländer med presenter. Vi har jättekul i några timmar. Dansar, festar, äter och skrattar. Det börjar spelas lite lugnare låtar och jag frågar HONOM;
-Vill du dansa med mig?
-Nej
-Varför?
-Jag bara vill inte
-Snälla, bara en dans!
-Nej
-Varför, snälla jag vill ju bara dansa!
-Sluta tjata för i helvete jävla hora!
SMASCH, jag förstår först ingen ting och så SMASCH igen. 2 smällar rakt i ansiktet. Sen sticker han. Jag gråter, har ont och är förtvivlad och arg och ledsen. Vad gjorde jag för fel? Varför slog han mig för att jag ville dansa? Kvar står jag darrande och ledsen. Hans bästa kompis blir jättearg och springer efter HONOM. Tycker att han gjort fel. Min lillebror såg allt. Det första jag tänker är "tänk om han berättar för mamma & pappa". Det är jag livrädd för. Det andra jag tänker är "tänk om han vill göra slut nu också". Det jag borde tänka är att JAG borde göra slut inte oroa mig för om han skall göra slut. Men så stark var jag inte då, hans mentala misshandel hade sänkt mitt självförtroende i botten. De flesta på festen började ana vad som hänt. Jag oroade mig för mamma och pappa, syndes det i ansiktet. Jag var ju helt rödgråten så det var inte lätt att se om slagen syndes. Jag fick vänta flera timmar på att se att det var lite rött vid ena ögat och på ena kinden. Men det gick nog att dölja.

Jag vet att många tänker nu. Varför gick du inte? Varför anmälde du inte? osv. Svaret är att jag var för rädd, jag älskade honom av någon anledning och jag ville inte att någon skulle få veta. Idag undrar jag själv hur jag kunde stanna flera år till. Tyvärr var detta bara början av det helvete jag skulle uppleva de närmaste 2 åren innan jag lyckades ta mod till mig och göra slut. Jag kan idag prata om detta med min man och mina vänner. Men mina föräldrar vet fortfarande ingenting. När man är fast mitt i detta är det otroligt svårt att ta steget, att lita på någon och våga gå. Jag var på väg så många gånger utan att lyckas, jag var även på väg tillbaka när det väl var slut. Tack och lov att det inte skedde, då hade jag nog varit där än idag.