Förlovningen

Jag var 17 år och nyförlovad.
Min kille var 16 alltså 1 år yngre än mig.

Vi hade varit tillsammans i ca 1 år när vi förlovade oss på Pizza Hut i Göteborg, vi hade tagit tåget dit och bodde på hotell en helg helt själva utan våra föräldrar. De anade ingenting. Vi hade planerat det länge. Jag var lycklig - lyckligast i världen såklart. Jag hade aldrig varit i Göteborg tidigare, men han hade varit där och spelat hockey. Han var duktig och spelade med TV-pucken för det län där vi bodde nästan 50 mil därifrån.

Vi sprudlade av glädje och för oss var det stort att äta på Pizza Hut. Att vi valde det av alla restauranger. Knasigt, men så var det. Vi satt där i ett bås och böt ringar och sa att det alltid skulle vara vi. VI för allitd - det är stort när man är 17 år. Det är stort när man är 36 också. 3 dagar stannade vi där, på hotellet med pool. Vi badade, strosade runt och hånglade mest hela tiden. Lyckliga med livet framför oss.

En dag var vi även på Liseberg, det var då vi hade vårt första gräl. Vi var oense om vilken väg vi skulle gå för att hitta dit. Han hade ju varit i Göteborg tidigare. Men jag tyckte att det inte stämde med kartan. Så vi gick åt varsitt håll arga och ledsna. Jag kom fram till Liseberg, men HAN var inte där. Jag stog och väntade utanför i 2½ timme, sen dök han upp, han hade haft fel och det satt långt inne att erkänna detta för honom. Efter lite kel och pussar blev vi sams och hade en mysig kväll. Men det gnagde inom mig, varför hade han varit så arg? Varför ville han inte ens titta på kartan? Varför sa an inte förlåt?

VARFÖR? Undrar hur många gånger jag ställde den frågan under åren med HONOM.