Natten efter förlovningsfesten sover jag ingenting. Är rädd att bli lämnad. Min bror är jättearg, han tycker jag ska göra slut, mina vänner säger samma sak och även hans vänner. Natten går och det blir morgon, jag och min bror städar hela huset. HAN finns inte där såklart och hjälper inte heller till. Hela tiden tittar jag på våra presenter och gråter. Hur kunde det bli såhär? Varför gjorde han såhär? Varför stack han? Varför har han inte ringt eller kommit tillbaka?
Min bror vill berätta för våra föräldrar. Jag får PANIK. Det får han absolut INTE göra!!! ADRIG I LIVET! Då förlorar jag ju HONOM för alltid. Jag älskar ju HONOM. Jag mutar min bror med 1000 kr så att han skall hålla tyst. Det gör att jag kan köpa mig lite tid.
Senare på eftermiddagen dyker HAN upp. Han är ledsen och ber om ursäkt. Det är första gången han gör det och sista, hädanefter är det jag som kommer att krypa efter hans slag. Jag förlåter honom direkt. Verkligen smart. Men jag var så otroligt kär och rädd att förlora honom. Han hade ju verkligen jobbat hårt med att bryta ned mig innan första slaget kom. Så när det kom trodde jag inte att jag var värd något annat än honom. Och han var ju en av de coolaste och snyggaste i min stad. Han spelade hockey och var lovande. Detta låter jättekonstigt i mina öron idag. Men då var det totalt tvärtom och det enda jag kunde gå på. Vi pussas och kramas och har senare sex. Tänk att jag gav min oskuld till honom, på ett golv i rummet intill min bästa kompis rum. Där blev hon av med oskulden samma natt. Detta var 1 år tidigare, innan helvetet bröt ut.
Vi träffades som sagt 1 år tidigare på fritidsgården. Jag föll direkt och han också, vi blev snabbt ett par. Vi träffades varje kväll och när han hade träningar och matcher satt jag och tittade. Jag gick i 1;an på gymnasiet och mina betyg rasade. Jag som hade varit så bra i grundskolan, nu bara började allt falla. Jag la all min tid på HONOM. Han sa fort att han älskade mig, det var första gången någon kille sagt det till mig, och nu sa HAN det. Han som var så cool och snygg. Att han valde mig... det var stort. HAN älskar mig!!! Jag var så lycklig. Tiden gick, sen började nedbrytningen.
Jag var ofta på fritidsgården med mina vänner, men jag fick allt fler frågor när jag kom därifrån.
-Vem har du pratat med?
-Vem har du dansat med?
-Vilka var där?
När jag svarade att jag inte dansat med någon sa han;
-Det är ju för att du är så ful och ingen annan än jag vill ha dig. Var glad för det du! För om du inte har mig har du ingen.
Det var så det började, att han fick mig att tro att ingen annan än han ville ha mig. Och just då var jag nöjd med det. Månaderna gick och tillslut frågade han om vi skulle förlova oss... jag var världens lyckligaste och sa JA. HAN ville i alla fall ha mig. Det räckte för mig. HAN älskade mig - sa han i alla fall. Jag trodde honom.
Vikten av att klä sig väl
11 år sedan
"Våldets normaliseringsprocess" heter det. Det funkar så väl. Andra som inte har varit med om detta har omöjligt att förstå hur det går till. Tur att man har detta bakom sig, kan man tänka, men vi går aldrig säkra med sjuka människor. En dag kan vi vara där igen med dessa psykopater. Det finns ju människor som suger krafter ur andra. Jag har sådana "vänner" fortvarande. Som är så avundsjuka på ett så sjukt sätt att de trycker ner mig med sina förölämpningar och kommentarer... De förstår inte själva vad de gör. Det finns massor av destruktiva relationer vi människor kan ha hela tiden. Det hjälper lite ändå om man kan bli medveten om mekanismer, men man blir känslomässigt påverkad ändå. Och irriterad. Det går inte sä lätt att bli av med sådana människor, därför att för dem blir det så småningom ett behov att kunna kontrollera och styra och ställa den andra personen. Ett gift.
SvaraRaderaJag skulle kunna skriva hur långt som helst om detta... Hahaha!
Spännande att få läsa nesta kapitel i det du skriver:)
Kramiz:)
Suttit och läst. Du är stark som vågar skriva om det. Du är stark som får ner det på pränt. Det är ok att vara anonym. för det är skrivprocessen som är svårast för dig. Svårast för dig själv.
SvaraRaderaBra jobbat! kram Anna
Hej Stumpan.
SvaraRaderaTack för att du delar med dig av detta. Det som har varit så svårt för oss att prata om. Jag har inte riktigt vågat fråga så mycket och inte vetat hur jag ska fråga heller. Det är så skönt att få skriva, och dessutom är det ju en suverän läkningsprocess som pågår medans man skriver.
Kram
Nippertippan - jag har skrivit om detta med vänner på min vanliga blogg där jag inte är anonym... återkommer kanske till detta lite senare.
SvaraRaderaSkrivanne - Tack för ditt stöd.
Katti - ja det har varit svårt att prata om. Och det går långa perioder när jag inte ens tänker på det. Sen dyker det upp ibland och då kan det bli riktigt jobbig fast det gått så lång tid. Än så länge är det bara du som jag känner som har fått adressen hit. Inte ens min man har fått adressen, men han vet att jag skriver och han ska få den snart. Jag är inte mogen ännu. Han vet ju mycket men inte allt, och inte lika mycke detaljer som jag skriver här. Det kan bli jobbigt kanske. Men han får välja själv om han vill läsa. Kram