Lyckan rasar

Hemkommen från Göteborg lyckliga och glada upptäcker min svärmor att vi förlovat oss. Det blir firande direkt. Hon är jätteglad för vår skull. Hemma hos mina föräldrar är det inte lika muntert men de kan inte annat än att acceptera det faktum att deras dotter förlovat sig 17 år gammal med en kille de inte gillar.
Min mamma och min svärmor tycker att vi skall ha en förlovningsfest för våra vänner, mamma och pappa lånar ut sitt hus och vi har fest en kväll några veckor senare. Inga föräldrar närvarade då vi önskade FF. Jävligt dumt kan man tycka såhär i efterhand.
Festen börjar och våra vänner anländer med presenter. Vi har jättekul i några timmar. Dansar, festar, äter och skrattar. Det börjar spelas lite lugnare låtar och jag frågar HONOM;
-Vill du dansa med mig?
-Nej
-Varför?
-Jag bara vill inte
-Snälla, bara en dans!
-Nej
-Varför, snälla jag vill ju bara dansa!
-Sluta tjata för i helvete jävla hora!
SMASCH, jag förstår först ingen ting och så SMASCH igen. 2 smällar rakt i ansiktet. Sen sticker han. Jag gråter, har ont och är förtvivlad och arg och ledsen. Vad gjorde jag för fel? Varför slog han mig för att jag ville dansa? Kvar står jag darrande och ledsen. Hans bästa kompis blir jättearg och springer efter HONOM. Tycker att han gjort fel. Min lillebror såg allt. Det första jag tänker är "tänk om han berättar för mamma & pappa". Det är jag livrädd för. Det andra jag tänker är "tänk om han vill göra slut nu också". Det jag borde tänka är att JAG borde göra slut inte oroa mig för om han skall göra slut. Men så stark var jag inte då, hans mentala misshandel hade sänkt mitt självförtroende i botten. De flesta på festen började ana vad som hänt. Jag oroade mig för mamma och pappa, syndes det i ansiktet. Jag var ju helt rödgråten så det var inte lätt att se om slagen syndes. Jag fick vänta flera timmar på att se att det var lite rött vid ena ögat och på ena kinden. Men det gick nog att dölja.

Jag vet att många tänker nu. Varför gick du inte? Varför anmälde du inte? osv. Svaret är att jag var för rädd, jag älskade honom av någon anledning och jag ville inte att någon skulle få veta. Idag undrar jag själv hur jag kunde stanna flera år till. Tyvärr var detta bara början av det helvete jag skulle uppleva de närmaste 2 åren innan jag lyckades ta mod till mig och göra slut. Jag kan idag prata om detta med min man och mina vänner. Men mina föräldrar vet fortfarande ingenting. När man är fast mitt i detta är det otroligt svårt att ta steget, att lita på någon och våga gå. Jag var på väg så många gånger utan att lyckas, jag var även på väg tillbaka när det väl var slut. Tack och lov att det inte skedde, då hade jag nog varit där än idag.