Sista året på gymnasiet

Det var sista året på gymnasiet och mina betyg fortsatte att rasa, jag hade gått ut 9;an med 3,9 och låg nu under 3,0... hade 1;a i tyska och hade haft 4;a i 9;an. Det säger ju en del. Jag skyller absolut inte det på honom men jag la ner all min energi där tyvärr.

Som sistaårs elev avlöser festerna varandra och vi hade en otroligt bra klass. Sammanhållningen var super. Vi hade alltså många klassfester. Jag och min tjejkompis umgicks mycket med 2 andra killar i klassen vilket såklart inte var poppis hos min kille. Utfrågningarna fortsatte och till slut ville han vara med på varenda klassfest. Han smörade in sig hos killarna i min klass och dom bjöd till slut med honom på allt från grillkvällar till övernattningar i sommartugor. Jag kände att jag aldrig kunde andas ut. Några av våra fester krockade med hans egna klassfester, han gick också sista året. Han är ju ett år yngre men han gick en 2årig linje. Jag och en kille som vi kan kalla Kalle (en av de 2) började bli smått förälskade. Vi höll varandra i handen och gick ofta undan och pratade. Till slut blev vi kära, men vi vågade inte göra något och jag vågade inte göra slut heller. På något sätt kände väl HAN på sig vad som höll på att hända så en kväll klättrade HAN upp för Kalles brandstege och sa att han skulle ge fan i mig.

Dagen efter i skolan sa Kalle att han fått besök av HONOM och att jag borde göra slut oavsett om jag valde honom eller inte. Att HAN hade varit aggresiv och elak och att det varit obehagligt. Jag blev jättearg och ledsen. Jag var tokkär i Kalle men vågade inte göra någonting. Den kvällen gick jag och Kalle över torget i stan och bara pratade. HAN kom gående efter oss... sprang ikapp oss och bad Kalle dra för han ville prata med mig i fred. Tänk att Kalle gick... HAN drog in mig i en gränd, tryckte upp mig mot väggen och försökte strypa mig. Jag trodde att han skulle döda mig. Jag trodde att "nu dör jag, är det så här det känns?", sen knäade han mig mellan benen. Det gjorde fruktansvärt ont. Han släppte taget om halsen, jag sjönk ihop på marken, bredvid mig låg hans förlovningsring, jag plockade upp den. Han gick.

Jag vet inte hur länge jag satt där, men till slut tog jag bussen hem till Kalle. Han tyckte vi skulle anmäla det hela. Jag vågade inte, men jag fick sova kvar hos honom den natten. Vi låg bara tysta och höll om varandra. Jag var så ledsen och rädd. På morgonen sa Kalle att om jag inte vill anmäla detta och lämna HONOM så kunde han inte finnas där för mig längre, så jag gick... Hur jäkla dum får man vara egentligen.

Vart gick jag då?
Jo hem till honom.
JAG sa förlåt.
Varför sa jag förlåt?
Jag hade ju inte gjort något egentligen.
Jag fick krypa och be om ursäkt, han ville ha sexuella tjänster för att kunna tänka på om han ville ha tillbaka mig, och jag ställde såklart upp. Efter några timmars krypande säger han, ja vi kan väl försöka igen då.

Såhär var det fram och tillbaka hela tiden. Han slog mig, kastade ringen och drog, jag kom krypande tillbaka och sa förlåt. Han sa förlåt 1 gång under dessa år och det var efter första slaget.

Samma dag hade vi simning i skolan och när jag skulle gå upp på stegen och min bästis var bakom mig såg hon mina blåmärken på insidan av låren som kommit av att jag blivit knäad. Hon frågade bara "är det HAN som gjort detta?" När jag svarade ja sa hon bara att jag fick välja mellan honom och henne. Jag valde honom. Vi har aldrig blivit vänner igen... det kan fortfarande göra ont.

Om ni känner någon som blir utsatt för detta, ställ inga krav, be inte personen välja. Den personen är så svag att man tar fel beslut hela tiden.
Säg i stället;
-Vad kan jag göra för dig?
-Hur ska vi göra så du kan lämna honom?
-Kan vi berätta för någon?
-Det är skitjobbigt för mig att se dig såhär, men jag finns här!
-Ring mig nästa gång han slår.
På så sätt har du dokumentation för vad som händer om hon någon gång vill anmäla, men det kommer förmodligen inte att ske.
Jag hade önskat att min vän och Kalle hade släpat hem mig till mina föräldrar, berättat vad som hänt och därmed hade jag blivit tvungen att berätta. Jag hade mått dåligt och jag skulle ha skämts. Men jag hade kommit därifrån betydligt tidigare.

Kalle och jag sågs ju varje dag i och med att vi gick i samma klass. Våra blickar möttes ofta och vi pratade ibland, han frågade hur jag mådde men det var inte desamma längre. Jag hade alltså förlorat både Kalle och min allra bästa vän. Kvar fanns bara HAN.