torsdag 8 januari 2009

Studenten

Studenten närmade sig och vi festade varje kväll med klassen, jag sov hos mina föräldrar varje kväll för att slippa bråk och smällar. Ibland dök han upp på våra fester men jag klarade mig rätt bra dom veckorna innan. Bästa tiden i mitt liv fram till dess - alltså dessa 2 veckor. Det var 2 veckor utan en enda smäll även orden haglade mellan varven.

På min student dyker han plötsligt upp klädd i trasiga jeans, munkjacka, keps och en kasse öl. Inga blommor eller presenter, han vill inte följa med hem för att fira efteråt, utan han sätter sig på parkbänken med polarna och dricker öl i stället några meter från där vi springer ut. Jag skäms otroligt mycket. När mamma och pappa vill ta kort på mig och en klasskompis som följt mig från 1;an till 9;an och sen hela gymnasiet stirrar han bara och går. Klasskmpisen är en kille.

Jag ruskade av mig allt rätt fort även om det såklart svider att just min pojkvän inte är med och firar och välje ölen i stället. Natten blir lång och jag skrattar mycket, somnar hemma hos mina föräldrar även den natten.

Nu har jag hela sommaren framför mig, jag har fått sommarjobb på Posten och trivs jättebra, han är däremot utan jobb och dricker allt mer. Hans mamma bor nära mitt jobb så jag sover mest där i och med att det är tidiga mornar. Det funkar inte speciellt bra då han festar varje kväll och kommer hem full vid 2-tiden, jag ska upp kl. 6. När jag sen kommer hem vid 16-tiden sitter han i parken och dricker öl. Jag börjar umgås mer och mer med en av mina klasskompisar, jag mår rätt bra och börjar tro på en förändring. Jag känner att livet är på väg tillbaka.

PANG säger det en kväll när jag ligger och sover, då har han sett mig på Mc Donald´s tillsammans med ett gäng, vi var säkert 9 st blandade killar och tjejer. Jag vaknar av smällen och förstår ingenting, sen börjar utfrågningarna igen och helvetet är tillbaka. Men jag fick i alla fall någon vecka utan smällar och slag.

7 kommentarer:

  1. Oj! Det går ont att läsa! Det skär som knivar, men jag måste läsa. Kan inte ens tänka mig hur det kan vara att leva i det h-vetet... Skickar en enkel...kram Anna

    SvaraRadera
  2. Usch och fy. Önskar nånstans att vi hade varit vänner då. För jag hade iaf gjort nåt. Hoppas jag, men kankse man oxå hade gjort som alla andra, blundat...nä, vill inte tänka tanken.

    SvaraRadera
  3. Jaa, säger som Anna. Det gör ont att läsa.
    Kram på dig!

    SvaraRadera
  4. Det gör mig också ont att läsa det du har gott igenom/kramar Tussegumman

    SvaraRadera
  5. Hejsan!
    Ber om ursäkt att jag dröjt med att svara dig - det var kul att du hittade till min blogg. Alltid lika roligt med nya besökare!
    Blir ledsen när jag läser din historia, men kan tänka mig att den kan vara till stor hjälp för andra också. Har själv också en del i bagaget, något man nog alltid måste jobba med för att kunna njuta av livet. Man har ju bara ett liv, eller hur? Jobbar själv på en psykmottagning så man träffar människor i olika faser i livet.
    Sköt om dig, hoppas vi hörs igen.
    /Petra

    SvaraRadera
  6. Jag ska testa om det går att kommentera. Sist gick det inte. Så det här är en test.

    SvaraRadera
  7. Wau...Det gick! Jo, vill bara fråga hur går det? Saknar fortsättning till din berättelse!
    Kramizar:)

    SvaraRadera